Jag lägger upp den här också, för lite konstruktiv kretik, om någon skulle känna sig manad!

Abou Nawas Boujaafar

Taxichauffören sprang runt bilen och öppnade dörren på min sida. Den kvällsfuktiga värmen slog mig direkt, och doften av saltvatten och vanilj smög sig in i bilen. Det var lugnt ute. Inte mycket trafik. Någon slags stilla tysthet vilade i luften. Då och då brummade en gul liten taxibil förbi den bananformade infarten där vi stod. Men några människor syntes inte till, mer än portvakten och en ensam gammal man på andra sidan gatan. Han satt på en blå plaststol utanför en liten livsmedelsaffär där han antagligen jobbade. Vår chaufför plockade ut bagaget ur bakluckan, log mot oss, tackade och körde ut på gatan. Jag följde bilens lampor längs den palmbeklädda strandpromenaden tills den svängde in åt vänster i en rondell. Min syster tog tag i sin väska och pekade mot ingången. Den stora vita fasaden stod som en utdragen halvcirkel och skyddade oss mot de svaga vindpustarna när vi klev upp på trottoaren, och havsvågornas susande tonades ner en aning. Portvakten sträckte vänligt fram sin hand mot min väska och jag överlämnade den åt honom. Hans kläder matchade den röda mattan med svarta kanter som ledde oss in genom de stora glasdörrarna med guldhandtag. Tre små guldfärgade stjärnor satt fastklistrade på varje glasdörr och allt såg sprillans nytt ut. Ingången var upplyst med ett dovt ljus som sedan blev starkare och starkare desto längre in i lobbyn vi kom. Det gick inte att se ut längre. Kontrasterna blev för stora och glasdörrarna fick en spegels egenskaper. Mitt i rummet stod en liten fontän med blåbelyst vatten som silade nerför en marmorplatta och förenades med det bubblande vattnet som plattan reste sig upp ur. Till höger om fontänen stod små soffgrupper tomma och gapade mot varandra, och på bordet intill låg några dagstidningar ihop vikta, i väntan på att strax bli ersatta av morgonens nya exemplar. Högt upp i taket hängde någon slags färgglada tygstycken med symboler och texter på som jag inte förstod. En liten souvenirbutik låg igenstängd bakom sofforna och visade blicken vidare längs en gång som försvann i en jämn sväng in i byggnaden.

Vi gick mot den stora marmordisken till vänster och checkade in. Sedan följde vi portvakten med mitt bagage mot hissarna längst bort i rummet. Förbi en cirkeltrappa med öppna trappsteg som ledde upp till något som såg ut att vara konferensrum eller kontor. Hissen var ganska liten och täckt med ett blått tyg på hela insidan. Spotlights klädde taket och gav ett behagligt ljus. I spegeln som satt på väggen längst in såg jag bara min panna. Det var precis att min syster nådde upp att skåda sina påsbeklädda ögon. Portvakten tryckte på den vita knappen med den lysande siffran sju på och la sedan händerna bakom ryggen.

När hissdörrarna öppnades ställde han ut min väska på golvet och pekade i en vänlig gest åt vänster. Sedan sa han tack och god natt, och försvann bakom de blänkande dörrarna. Korridoren hade samma blåa matta på golvet som den som inredde hissen. Väggarna var av vitaste sten, och de blåa dörrarna in till rummen skapade en mycket typisk utomlandskänsla. Mattan var skön att gå på och den tystade ljudet från våra rullväskor. Medans vi gick och försökte hålla oss vakna räknade vi ner nummer efter nummer, tills vi hittade det som stämde överens med numret på vårt nyckelkort. Siffrorna 715 satt precis i min ansiktshöjd, mitt på dörren, och blänkte i samma guldfärgade metall som handtagen på glasdörrarna nere i entrén. Vi klev in i den lilla hallen med trägolv och jag skyndade in på toaletten som låg direkt till höger. Det var helt täckt med vitt kakel, bara en bård i svart kakel mitt på väggen. Det såg ut som vilken hotelltoalett som helst. Jag skulle lika gärna kunnat befinna mig hemma i Sverige.



Rummet var inte heller så speciellt karaktäristiskt för just Tunisien. Ifrån hallen sett så stod det en stor dubbelsäng till höger. Den var bäddad med ett överkast i samma tema som golvmattan ute i korridoren. Mitt emot stod ett skrivbord som var inbyggt i väggen, och närmare hallen på vänster sida stod en vanlig stol med dynor, också de i samma tyg som överkastet. En stor spegel med blå fönsterspröjs prydde väggen över skrivbordet. Min syster placerade våra väskor i andra änden av rummet, som skymdes av stora, tjocka, tunga gardiner i ett mörkblått tyg. Bakom dem gömde sig två stora glasdörrar. Jag gick ut på balkongen för att lokalisera mig. Dess kreativa inredning lyste med sin frånvaro. Allt som stod där var ett vitt plastbord, omringat av tre vita plaststolar, och en halvhjärtad blomlåda som hängde på kanten. Det såg visserligen lika orört och nytt ut som allt det fräscha och lyxiga nere i entrén, men inte alls lika varmt och välkomnande. Det vita murbruket hade gett upp och fallit till marken på ett par ställen, så att den naturliga brunorangea färgen avslöjades. Doften av vanilj nådde mig återigen och jag hörde hur vågorna rullade in ifrån det nu svarta havet som jag såg åt höger. Åt andra hållet syntes bara ett virrvarr av vita, kraftiga byggnader, och på enstaka kvadratmetrar stack det upp ett träd eller så skymtade man ner i någon öde gränd. På andra sidan gatan där nere stod den blåa stolen utanför livsmedelsaffären nu tom, och bakom gallret som skyddade dörren var det lika svart som på himlen. Den enda tydliga ljuspunkten jag kunde hitta, förutom gatulamporna, var ett tak alldeles rakt fram i samma hus som den lilla affären. Det var som en liten avsatts där man intill väggen hade byggt något som såg ut som en fyrkantig, sandfärgad liten hydda. Belysningen kom ifrån en stor strålkastare som stod utanför hyddan och lös mot ett närliggande hotells två stjärnor på dess fasad. Utanför hyddan, på taket, stod också en röd plasthink och en skurborste. Ett klädesstreck klamrade sig fast mellan ett fäste på hyddans vägg och den höga muren som reste sig som en fortsättning av grundbyggnaden, som för att skydda takets invånare.

Alldeles nedanför mig såg jag nu hur en taxi svängde in på den bananformade infarten framför hotellets port. Ur förardörren klev en kort liten gubbe ut och öppnade dörren åt sina passagerare och sa, med handen i svepande rörelse mot hotellet: "Abou Nawas Boujafaar."