Jakten på lycka
Vad är lycka för dig? Känner du dig lycklig?


Pusselbitar börjar falla på plats för mig. Ni vet när man helt plötsligt upptäcker att ett plus ett är två. När man kommer till olika insikter i livet.

Ett minne som har levt kvar i mig och definitivt präglat mina tankar sedan jag var liten är en film som säkert många av er känner igen och troligen också har sett - Glasblåsarens barn. Det var väldigt länge sedan jag såg den nu, minst sju - åtta år, men jag minns så väl ett av filmens budskap. Jag minns filmens handling som en parallell berättelse om dels en duktig glasblåsare, som försöker försörja sin fattiga familj med sina verk som han dock har svårt att sälja. Dels om det förmögna paret som består av en ond härskarinna och en velig härskare, som gör allt han kan för att uppfylla härskarinnans minsta önskan. Dessa två familjers liv vävs samman en dag när det är marknad i byn. Härskaren köper glasblåsarens alla verk, på sin frus önskan. Lite senare i handlingen talar härskarinnan om en annan önskan hon har inför sin man, nämligen barn. En flicka och en pojke är vad hon önskar sig. Det blir då glasblåsarens barn som härskaren olovligt för till sin fru för att tillfredställa hennes önskan. Barnen skäms bort med den ena dockan och gunghästen efter den andra, blåbärspaj efter blåbärspaj. Men de lär sig bara att utnyttja situationen och visar sig aldrig nöjda. Inte heller härskarinnan blir nöjd. Vad hennes man än ger henne, vill hon hela tiden ha något nytt.

Det jag minns allra tydligast ur filmen är en scen där härskarinnan har börjat förstå vilka konsekvenser hennes önskande får. Jag minns inte de exakta replikerna eller omständigheterna, men framför mig ser jag härskarinnan sittandes i en vagn i rosenträdgården. Det är solskensväder och vagnen har stannat. Borta ibland de taggiga, vita buskarna med fullt utslagna rosor ilar härskaren runt och letar efter den perfekta rosen som hans kärlek har bett honom om. Hennes önskan är fullkomligt orealistisk. En knopp är inte lika vacker som en utslagen ros, men en utslagen ros dör snabbt. Den stackars härskaren återvänder efter ett febrilt letande till vagnen. Hans ansikte är täckt med rivsår och rosentaggar och håret ser ut som en enda kalufs. Han sträcker fram den funna rosen till härskarinnan och tittar på henne med spänd och undrande blick medans han förklarar dess egenskaper för henne, i hopp om att den ska uppfylla den omöjliga perfektionen hon bad om. Härskarinnan bad dock endast om rosen för att pröva härskaren. För att få honom att förstå gränsen till galenskap.

Har du någon gång tänkt på hur härligt det känns att längta efter något? Att önska dig något? Även om du vet att chanserna att komma till det du önskar kanske är små, så fylls du av någon slags förväntansfull glädje. Härskarinnan ville inte längre att hennes älskade skulle uppfylla hennes drömmar och önskningar. Hon ville behålla dem. Hon ville behålla den där härliga känslan av att drömma om något och längta.
Vi människor har ett ständigt begär. Vi blir aldrig riktigt nöjda. Vad vi än har så vill vi hela tiden ha mer. Vi tror att den där känslan ska komma till sin klimax när vi når drömmen. Men så är det för det mesta inte. Det är klart att vissa av de mål man har i livet ter sig bättre när vi väl når dit. Men vi kommer alltid att vilja överträffa varje dröm vi har nått eller varje önskan som blir uppfylld. Det gäller att hitta en balans. Att glädjas åt det vi har samtidigt som man inte får glömma att drömma.

Anledningen till att jag har funderat mycket på just det här den senaste tiden är dels små saker som har fått mig påmind, men framför allt nu sista veckan i skolan då vi har läst om Buddhismen på religionskunskapen. En Buddhists mål i livet är att nå ett tillstånd som de kallar för Nirvana. Precis som i Hinduismen så tror Buddhisterna på återfödsel, reinkarnation. Alltså att det vi gör i det här livet, alla våra gester och till och med tankar samlas i något som kallas för karma, och när vår kropp dör så återföds vår själ i olika livsformer med olika status beroende på vår karma. Goda handlingar i livet gör alltså att man föds till något bättre i nästa liv. Det som skiljer religionerna åt är dels det slutliga målet, och dels hur man ser på karman. Dessutom ses Buddhismen inte direkt som en religion, utan mera som en livsstil. Hinduerna tror på en världssjäl, som finns i allting, en slags högre makt, och deras slutliga mål är att förena sina egna själar med denna världssjäl. Buddhisterna däremot tror inte på något direkt övernaturligt, de kallar sig för realister. Det som kallas för Nirvana, som alltså är deras mål med livet, är inte en plats eller något som går att beskriva, utan ett tillstånd. Ett tillstånd där man har gjort sig fri ifrån alla begär. De tror heller inte på att människor har en själ, utan det som föds vidare i nästa liv är våra handlingar, vår karma. Det som i Buddhismen alltså får mig att tänka på den ovan nämnda filmen är dess syn på människans begär. Buddhisterna säger att allt är lidande. Att älska, hata eller längta leder så småningom till otillfredsställelse - lidande. Det enda sättet att ta sig ur detta lidande är alltså att göra sig fri ifrån allt begär. De säger att ingenting i livet är bestående så därför ska man inte fästa sig vid något, eftersom det skapar otillfredsställelse och lidande.

Jag hade mycket svårt att acceptera det här synsättet på människans begär till en början, och trots att jag allt eftersom får mer och mer förståelse för tankarna så skulle jag aldrig ge någon rådet att inte fästa sig vid något eller längta efter något. Det är klart att man riskerar lidande och besvikelse om man gör det. Men är det verkligen bättre att leva helt utan begär, utan att älska någon, drömma om något eller längta efter något, bara för att säkerställa att slippa det lidandet? Jag kan nästan acceptera att buddhisterna ser sig själva som realister och inte pessimister, det mesta som de säger är sant rent faktamässigt, men frågan är om det verkligen är sunt? Hittar man verkligen lyckan i livet på det här sättet? Mycket i buddhismen är klokt tycker jag, och Buddha verkar ha varit en tillsynes klok man. Men desto mer jag förstår av religionen tvivlar jag också på den. Lever man verkligen lyckligast av att vara tom på begär och önskningar?





Ett citat ur min lärobok i Religionskunskap A
 "Lycka upplever man bara när man jämför sig med annat och andra. Buddhisterna brukar rita ett streck och fråga: Hur kan detta streck bli längre utan att man rör det?"
                      ___________________

Genom att jämföra det med ett kortare.
                      ___________________
                                __________  

Ja. Det ligger en sanning i denna jämförelse. Absolut. Men blir strecket verkligen längre? Nej, men det ser längre ut. Jag kom och tänka på ett citat ur filmen Mean Girls. "Du blir inte smalare av att säga att hon är tjock, eller snyggare av att säga att hon är ful". Det är hjärnan som spelar oss ett litet spratt. Det är ju inte den fysiska verkligheten som ändras, utan perspektivet. Så när buddhisterna säger på det här sättet om strecket, förstår jag inte riktigt hur de kan kalla sig själva för realister. Vad är realistiskt? Vad är lycka?

Jag måste också slänga in ett citat ifrån filmen som fick mig att lägga ihop just de här pusselbitarna. Det var den som bara för några timmar sedan fick mig att sätta mig ner och skriva utefter den här rubriken. Just precis. Jakten på lycka. Eller som den heter på engelska. The pursuit of happines. Helt enormt bra film med fantastiska skådespelarinsatser av framför allt Will Smith, men också hans son Jayden Smith som spelar hans son även i filmen. Den bygger dessutom på en verklig händelse.

Till er som inte har sett den, allvarligt - SE DEN! Den är helt enkelt underbar. Den innehåller verkligen allt. Spänning, kärlek, komedi, sorg, och såklart - lycka.

Citatet lyder: "Tänk om lycka bara är något vi kan sträva efter." Det var alltså det här citatet som fick mig att fundera. Men enligt filmens slut och mina slutsatser så anser jag att lycka definitivt är något man kan uppnå. Det beror på hur man förhåller sig till den och när man tillåter sig själv att vara lycklig. Vilket perspektiv man har på saker och ting. När man har kommit på vad lycka för just mig innebär. När man ändå på något sätt kan stoppa undan de där begären utan att sluta drömma och längta. Leva i nuet, samtidigt som man strävar efter framtida mål.  Att vara glad för det man har och uppskatta sin omgivning och sig själv, samtidigt som man tillåter sig att drömma.

Det är inte lätt att hitta den balansen, jag tror inte att jag själv är där riktigt än. Jag jobbar på det. Men jag är säker på att den går att nå och det är då som man är som lyckligast!




Edit: Efter att min kloka far läst detta och vi diskuterade det är med lycka och att allt är föränderligt, så vill jag bara tillägga något som han sa som jag kanske inte riktigt fick fram i den här texten. Nämligen att lycka, precis som alla andra känslor och mycket annat i naturen, inte är permanent. Man kan alltså inte sträva efter lycka och sedan när man når den förvänta sig att den ska vara för evigt. När du känner dig glad betyder inte det att du kommer vara glad för resten av livet, och när du känner dig ledsen betyder inte det att du ska leva resten av livet i sorg.
Men när du känner dig lycklig, så är du lycklig! och du förlorar aldrig chansen att vara lycklig...