Jaaaaappp!
Nu är jag äntligen klar med personbeskrivningen också, gött! Den handlar som du kanske förståt om min kära vän Lisa Gerhardsson, som just nu dock befinner sig i Gambia med sin mor. Men jag längtar efter att få skicka den till henne och höra vad hon tycker, spännande. Jag själv tror nog att jag blev ganska nöjd faktiskt. Men läs gärna och kritisera. Alltid bra om man kan förbättra :)



Personbeskrivning - Lisa Gerhardsson

Det är tidig Fredagsmorgon i Vasastaden i Stockholm. I den lilla ettan på 23 kvadratmeter ligger Lisa nyvaken i bäddsoffan och snoozar. Soldiset tränger in genom de gröna träden på bakgården. Efter några minuter känner hon sig manad att gå upp och göra sig klar för skolan. Det gäller att titta sig för var man sätter fötterna när man som gäst kliver upp ur soffan. Men Lisa trampar vant igenom det någorlunda organiserade kaoset och tar sig ut till det lilla badrummet. I spegeln möts hon av en halvsovande gestalt med nästan synliga, bruna ögon och blonda lockar i ett luftigt och trassligt kaos, definitivt värre än det på vardagsrumsgolvet. Det blir en snabb dusch och sedan sätter hon sig med frukostmackan framför datorn innan hon sminkar sig och styr lockarna på plats.

Lisa är uppväxt i staden Motala från början och det är då, redan vid ca fem års ålder som jag lärde känna henne genom skolan och gemensamma vänner. Sedan dess, trots skolbyten och flyttar, har vi mer eller mindre lyckats hålla kontakten och Lisa är nu en av mina absolut bästa och närmsta vänner.

Klockan är strax efter fyra när min buss anländer till Bussterminalen i Stockholm. Det första jag ser en bit bort när jag reser mig upp, efter att ha dragit ut min väska ur bagageutrymmet, är de där blonda lockarna som nu har fösts upp i en liten rund tofs på huvudet. De korta shortsen framhäver hennes långa, bruna ben och kvinnliga höfter, och det ljusa linnet avslöjar de bruna skönhetsmärkena på hennes armar . Det kändes som en typisk "Lisa-efter-skolan-look". Varsitt leende växer fram när vi upptäcker varandra och jag ser att lisa äntligen har blivit av med tandställningen. När hon ser att jag uppmärksammat det höjer hon ögonbrynen en aning, drar upp den ena axeln och ler ännu bredare så att de bulliga små kinderna framhävs lite extra.  Jag känner igen den svaga, söta doften av hennes favoritparfym när hon kommer fram till mig och efter en välkomnande kram beger vi oss mot tunnelbanan. Lisa har bott i Stockholm i nästan ett halvår nu, och jag märker av att hon är storstads van mer och mer för varje gång jag hälsar på. Hon är snabb med att dra över mig på rätt sida i rulltrappan och medans jag fortfarande försöker klura ut åt vilket håll vi ska så sicksackar hon sig fram till rätt tåg, utan att slänga några märkvärda blickar mot alla skyltar.

På vägen pratar vi lite om vad vi har gjort i veckan och Lisa skiner upp när hon berättar om en ny kurs som hon har börjat läsa i skolan.
- Vi har äntligen börjat med Företagsekonomi! Det känns verkligen som min grej, och snart ska jag börja med Internationella relationer också.
- Vad kul! Det är lite skillnad nu när du pluggar Samhäll mot när du gick på IV antar jag? Lisa skrattar.
- Jo, det är klart, jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle hamna här när jag började på IV. Men det känns ju lite tråkigt att jag får vänta ett år längre med studenten.
- Äsch, det året kommer gå snabbt ska du se. Snart sitter du med villa, man och barn! Lisas blick fylldes nästan med panik när hon hörde vad jag sa, och hon svarar snabbt.
- Usch! Tyst! Men seriöst, vad ska jag göra sen då?
- Det har du två hela år på dig att lista ut.
- Jo men de kommer gå fort de också.
- Jag sa ju det, snart sitter du...
- TYST! Lisa skrattar ett osäkert och lite panikslaget skratt och skakar på huvudet med en suck.
- Någon gång kanske jag gör det, vem vet. Men först ska jag resa och se en massa platser, utan att vara bunden till något.


När vi kommer innanför dörren till den minimala lägenheten kan jag inte låta bli att skratta åt den välkända synen som möter mig. Inte heller kunde jag låta bli att lägga märke till den där personliga doften som finns i alla hem. Jag fylldes med nostalgi och efter att ha färdats genom delar av storstaden som jag aldrig skulle känna igen, så var det som att jag nu befann mig på den mest välkända platsen någonsin.
- Vaaad? Säger lisa och tittar ut över rummet med uppgiven blick och ett lätt skratt. Jag HAR faktiskt städat!
- Ja jag ser det. Sa jag och tar av mig skorna. Förra veckan eller?
- Nej jag minns inte. Men det var faktiskt inte så länge sedan. Man kommer ju fram i alla fall. När jag blir rik ska jag ha någon som kommer och städar åt mig! Och en personlig kock!
- Haha, jasså?
- Eller nej. Bara om jag blir riktigt rik. För det mesta av mina pengar kommer gå åt till resor och sådant. Men det skulle inte sitta fel med någon som lagade mat åt mig varje dag. På tal om mat, ska vi gå ner till affären och handla lite till ikväll? Jag tänkte att vi kunde göra i ordning lite käk och kolla på melodifestivalen.

Fyra timmar, lite tacos och varsin godispåse senare ligger vi som två gästa sälar i den lilla bäddsoffan. Maten står halvtorkad kvar på bordet och det lilla diskberget i kokgarderoben fyller nästan hela diskbänken. Solen har gått ner bakom de svarta silhuetterna av hustak, men himlen är fortfarande en aning blå. Jag ser hur lisa försöker öppna ögonen när signaturmelodin och applåderna sätter igång på teven och hur hon lika sakta stänger dem igen.  Jag skrattar till, ger henne en försiktig knuff och chockas när hon sätter sig raklång upp och pekar bestämt på mig.
- Du! Du skulle hört dina egna snarkningar förut!
Båda bryter ut i ett trött men intensivt skratt som efter någon minut övergår i stora gäspningar. Men icke. Lisa har fått upp energin igen och som vanligt tänker hon då inte tillåta mig att slumra till. Hon börjar rycka och svänga med den ena axeln och för armen fram och tillbaka så att hennes långa pekfinger borrar sig in i magen på mig varje gång hon sänker axeln. Ett par gånger slår jag bort den men hon vägrar att ge sig. Jag försöker hålla mig till teorin att inte bli irriterad och hoppas på att hon ska tröttna. Men pekfingret får mer och mer kraft och mina trötta ögon knips så pass att det känns meningslöst att försöka stänga dem igen. Lisa börjar få svårt att kväva sitt förväntansfulla skratt och jag kan inte stå emot längre.
- Lisa lägg av!! Skrattattacken är återigen ett faktum och hon fortsätter envist med pekfingret tills jag börjar ge igen då hon byter taktik och försöker knuffa ner mig ur soffan. Hennes nöjda min och det välkända skrattet när hon ser mig på golvet avtar sakta när jag uppgivet lägger mig som för att somna.
- Okej, nej förlåt Elin. Vad jobbig jag är, jag vet. Skrattar hon och sträcker ut sin hand för att hjälpa mig upp igen. Jag tar tag och sätter spjärn med fötterna mot soffan för att resa mig när hon plötsligt släpper taget och jag får lov att slå mig ner på golvet igen. Precis som en retsam storasyster beter hon sig ibland, och trots den enorma irritation jag känner just nu kan jag inte låta bli att skratta åt hela situationen som känns som deja vu, varje gång.


Jag saknar dig min älskade vän! <3